”JAG hade vänner som hade flyttat till områden där behovet var större. När de berättade om sin tjänst kände jag att jag ville uppleva samma glädje”, säger Sylviana, en pionjär i 25-årsåldern. ”Men jag tänkte att jag inte hade det som krävdes för att klara av tjänsten på en plats där det behövs fler förkunnare.”

Känner du som Sylviana? Vill du också flytta till ett behovsdistrikt men är osäker på om du någonsin skulle klara det? Släpp i så fall inte taget om den drömmen! Med Jehovas hjälp har tusentals bröder och systrar lyckats ordna sina omständigheter och utöka sin tjänst. Följ med till Madagaskar, jordens fjärde största ö, och se hur Jehova har hjälpt några av förkunnarna som har flyttat dit.

De senaste 10 åren har mer än 70 förkunnare och pionjärer från 11 länder * flyttat till den här ön utanför det afrikanska fastlandet. Dessutom har många inhemska vänner valt att flytta till olika platser inom landet för att hjälpa till. Många på de här distrikten visar stort intresse för andliga frågor och har djup respekt för Bibeln. Så hur har det gått för de här förkunnarna?

Louis och Perrine, ett par i 35-årsåldern, flyttade från Frankrike till Madagaskar. De hade funderat på att flytta utomlands i flera år, men Perrine kände sig tveksam. Hon säger: ”Jag var rädd för att kasta mig ut i det okända. Det kändes nervöst att lämna familjen, församlingen, lägenheten, allt det välbekanta och alla våra rutiner. De största hindren satt faktiskt i mitt eget huvud.” Men år 2012 kände hon sig redo, och då flyttade de. Vad tycker hon om det beslutet i dag? ”Med facit i hand kan jag se att min tro har  blivit starkare. Vi har fått uppleva hur Jehova har hjälpt oss.” Louis inflikar: ”Vet ni vad? Vi hade med oss 10 bibelstudier till vår första minneshögtid på Madagaskar!”

Vad hjälpte dem att inte ge upp och flytta hem när det uppstod problem? De bad till Jehova om kraft att hålla ut. (Fil. 4:13) Louis berättar: ”Vi kände hur Jehova besvarade våra böner och gav oss ’Guds frid’. Vi kunde fokusera på glädjen som vi fick i tjänsten. Dessutom fick vi mejl och brev från vänner hemifrån som uppmuntrade oss att inte ge upp.” (Fil. 4:6, 7; 2 Kor. 4:7)

Jehova välsignade Louis och Perrines uthållighet. ”I oktober 2014 fick vi gå Bibelskolan för gifta par * i Frankrike”, säger Louis. ”Skolan var en oförglömlig gåva från Jehova.” De blev mycket glada över att få komma tillbaka till Madagaskar efter skolan.

Didier och Nadine, ett medelålders par från Frankrike, flyttade till Madagaskar 2010. Didier säger: ”Vi var pionjärer när vi var yngre, men sedan fick vi tre barn. När de blev vuxna funderade vi på om vi kunde hjälpa till utomlands.” Nadine säger: ”Tanken på att vara ifrån barnen fick mig att tveka, men då sa våra barn: ’Vi skulle bli så stolta över er om ni flyttade utomlands för att tjäna där behovet är större!’ Det var precis det vi behövde höra för att göra verklighet av flyttplanerna. Nu bor vi långt ifrån våra barn, men vi är glada över att vi ändå kan prata med varandra ofta.”

Didier och Nadine tyckte att det var svårt att lära sig malagassiska. ”Man är ju inte 20 längre”, säger Nadine och ler. Men hur lyckades de lära sig språket? Först tillhörde de en fransk församling. Men efter ett tag kände de sig redo att ta sig an det lokala språket och bytte till en malagassisk församling. Nadine säger: ”Många vi träffar i tjänsten älskar att studera Bibeln. De tackar oss ofta för att vi kommer och besöker dem. I början var jag tvungen att nypa mig själv i armen. Jag älskar att vara pionjär här! När jag vaknar på morgonen tänker jag: ’Livet är underbart – i dag ska jag ut i tjänsten!’”

Didier berättar om när han precis börjat lära sig malagassiska och skrattar. ”Jag hade en uppgift på mötet med frågor och svar men förstod inte alls vad vännerna sa. Jag kunde bara säga: ’Tack så mycket.’ En gång när jag tackade en syster för hennes svar började vännerna bakom henne att gestikulera åt mig för att visa att hon hade svarat fel. Snabbt gav jag ordet till en broder som svarade rätt. Eller ja, jag tror det i alla fall ...”

På en sammankomst 2005 satt Thierry och hans fru Nadia och tittade på dramat ”Hur man når mål som ärar Gud”. Det här dramat om Timoteus fick dem att vilja flytta till en plats med stort behov. Thierry säger: ”När dramat var slut, mitt under applåderna, lutade jag mig mot min fru och frågade: ’Vart ska vi åka?’ Min fru viskade att hon satt och funderade på precis samma sak.” Efter sammankomsten började de steg för steg göra förberedelser för att flytta. Nadia berättar: ”Vi började sälja av våra saker tills allt vi ägde fick plats i fyra resväskor.”

De kom till Madagaskar 2006 och älskade tjänsten från dag ett. Nadia säger: ”Människorna här gör oss så glada.”

Men sex år senare dök det upp ett orosmoln. Nadias mamma, Marie-Madeleine, som bodde i Frankrike, ramlade. Hon bröt armen och slog i huvudet. Efter samtal med läkaren frågade de Marie-Madeleine om hon ville flytta ner till dem på Madagaskar. Det ville hon gärna, trots att hon då var 80 år. Hur känner hon för att bo utomlands? Hon säger: ”Ibland kan det vara svårt att anpassa sig, men trots att jag har mina begränsningar känner jag att jag gör nytta i församlingen. Och det som gör mig särskilt glad är att den här lösningen ger mina barn möjlighet att bo kvar här och fortsätta sin tjänst.”

Riana är en 20-årig broder som växte upp i Alaotra-Mangoro, en bördig region på östra Madagaskar. Han var duktig i skolan och ville vidareutbilda sig. Men han kom på andra tankar när han började studera Bibeln. Han berättar: ”Jag försökte bli klar med min utbildning så snabbt som möjligt, och jag lovade Jehova: ’Om jag klarar slutproven ska jag bli pionjär.’” Riana höll sitt löfte. Efter skolan flyttade han in hos en pionjärbroder, skaffade sig ett deltidsjobb och blev pionjär. Han säger: ”Det var mitt livs bästa beslut.”

Men Rianas släktingar kunde inte fatta varför han inte satsade på att skaffa sig ett bra jobb. Han berättar: ”Min pappa, farbror och farmors syster ville att jag skulle plugga vidare. Men att sluta som pionjär var inget alternativ för mig.” Så småningom ville Riana flytta till en plats med större behov. Hur fick han en sådan önskan? Han säger: ”Tjuvar bröt sig in i vårt hus och stal flera av mina saker. Det fick mig att tänka på vad Jesus sa om att samla skatter i himlen. Jag bestämde mig för att göra ännu mer för att samla andliga skatter.” (Matt. 6:19, 20) Han flyttade till den södra delen av landet, ett torkdrabbat område 130 mil från hans hemtrakt. Där bor antandroystammen. Varför flyttade han just dit?

En månad innan Riana fick inbrott hade han startat ett bibelstudium med två män från antandroystammen och lärt sig några meningar på deras språk. Han slogs av att det var många från den stammen som inte hade hört talas om sanningen. ”Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att flytta till det område där man talar tandroy”, berättar han.

Riana flyttade, och nästan direkt stötte han på problem. Han hittade inget jobb. En man sa till honom: ”Varför flyttade du hit? Folk flyttar ju härifrån till dina hemtrakter för att hitta jobb!” Två veckor senare åkte Riana därifrån, nästan helt barskrapad, för att vara med på en sammankomst. Han undrade vad han skulle ta sig till. Under sista dagen på sammankomsten stack en broder ner något i Rianas kavajficka. Det var tillräckligt med pengar för att han skulle kunna åka tillbaka till Antandroy, starta en liten firma och börja sälja yoghurt. Riana säger: ”Jehova fanns där för mig i precis rätt tid. Jag kunde fortsätta hjälpa dem som inte hade haft en chans att lära känna Jehova.”  Det fanns också mycket att göra i församlingen. Riana fortsätter: ”Jag fick hålla tal var och varannan vecka. Jehova övade mig med hjälp av sin organisation.” Riana fortsätter att predika för tandroy-talande människor som vill veta mer om Jehova.

Jehova lovar att han ska välsigna alla som vill tjäna honom. (Jes. 65:16) När vi ordnar våra omständigheter så att vi kan utöka vår tjänst kan vi vara säkra på att Jehova kommer att välsigna oss. Tänk på Sylviana, som nämndes i början av den här artikeln. Hon trodde inte att hon skulle klara av tjänsten på ett behovsdistrikt. Varför tänkte hon så? Hon förklarar: ”Mitt vänsterben är nästan en decimeter kortare än mitt högerben. Så jag haltar och blir snabbt trött.”

År 2014 bestämde sig Sylviana och Sylvie Ann, en ung syster i samma församling, för att flytta och bli pionjärkompisar i en liten by 85 kilometer från deras hemstad. Trots fysiska begränsningar blev Sylvianas dröm verklighet. Och tänk vilka välsignelser det ledde till! Hon berättar: ”Efter bara ett år på det nya stället blev Doratine, en ung mamma som jag studerade med, döpt på vår kretssammankomst.”

Vad kan vi lära oss av det här? När vi ordnar våra omständigheter och utökar vår tjänst får vi uppleva hur Jehova uppfyller sitt löfte i just vårt liv: ”Jag skall styrka dig. Jag skall verkligen hjälpa dig.” (Jes. 41:10) Det gör att vi dras närmare Jehova. När vi gör mer, antingen i vårt hemland eller utomlands, förbereder det oss för den nya världen. Didier, som nämndes tidigare, sätter ord på den tanken: ”Att tjäna på en plats med stort behov är en bra utbildning för framtiden.” Skulle du vilja bli en av dem som har prövat på att flytta dit behovet är stort?