”SKÖRDEN är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens herre att sända ut arbetare till sin skörd.” (Luk. 10:2) Jesus sa det här för 2 000 år sedan, och det stämmer väldigt bra in på hur situationen är i Burma i dag. Det finns bara 4 200 förkunnare i Burma, och de har närmare 55 miljoner att vittna för.

Det är Jehova som är ”skördens herre”, och han har sett till att hundratals bröder och systrar från olika länder har flyttat till det här landet i Sydostasien. Nu hjälper de till i skördearbetet där. Vad fick dem att lämna sitt hemland? Vad gjorde att de kunde flytta? Och vad får de vara med om i Burma?

Kazuhiro är pionjär och kommer från Japan. För några år sedan fick han plötsligt ett epileptiskt anfall och förlorade medvetandet. Han hamnade på sjukhus, och hans läkare sa att han inte fick köra bil på två år. Eftersom Kazuhiro älskar tjänsten, blev han helt förtvivlad och undrade hur han skulle kunna fortsätta som pionjär. Han bad att Jehova skulle öppna en möjlighet för honom att fortsätta.

Kazuhiro berättar: ”En månad senare ringde en vän som bodde i Burma. Han hade hört om mina hälsoproblem. Han sa att de flesta i Burma åkte buss, så där skulle jag klara mig utan bil i tjänsten. Jag frågade min läkare om det var okej att jag flyttade till Burma. Jag blev förvånad när han svarade: ’Jag känner till en neurolog från Burma, och han är i Japan just nu. Jag kan hjälpa dig att få kontakt med honom, och om du skulle få fler anfall kan han hjälpa dig.’ Jag såg läkarens klartecken som ett bönesvar.”

Kazuhiro skickade genast ett mejl till avdelningskontoret i Burma och berättade att han och hans fru var pionjärer och gärna ville flytta dit. Fem dagar senare fick de svaret: ”Kom! Vi behöver fler pionjärer!” Kazuhiro och hans fru, Mari, sålde sina bilar, skaffade visum och köpte flygbiljetter. Och i dag är de glada över att kunna hjälpa till i teckenspråksgruppen i Mandalay. Kazuhiro säger: ”Det vi har fått uppleva visar att man kan lita på löftet i Psalm 37:5, där det står: ’Lägg ditt liv i Jehovas händer, lita på honom, och han kommer att hjälpa dig.’”

År 2014 hade Jehovas vittnen en specialsammankomst i Burma, och det kom många delegater från andra länder. En av dem var Monique, som är 34 och kommer från USA. Hon berättar: ”När jag hade kommit hem från sammankomsten bad jag till Jehova om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag pratade också med mina föräldrar om mina andliga mål. Vi var alla överens om att jag borde åka tillbaka till Burma. Men det tog tid och krävdes många böner innan det kunde bli verklighet.” Monique förklarar varför:

”Jesus gav oss rådet att alltid beräkna kostnaden. Så jag frågade mig själv: Har jag råd att flytta? Kommer jag kunna försörja mig där utan att gå upp i arbetstid?” Hon säger: ”Jag förstod ganska snabbt att jag inte hade råd att flytta till andra sidan jorden.” Så hur lyckades hon ro projektet i land? (Luk. 14:28)

Monique berättar: ”Min arbetsgivare kallade in mig på kontoret en dag. Jag blev lite nervös och trodde att jag skulle bli uppsagd. Men i stället tackade hon mig och sa att jag gjorde ett bra jobb. Sedan sa hon att jag skulle få en bonus, och det visade sig vara precis så mycket jag behövde för att bli fri från en skuld som jag hade!”

Monique har bott i Burma sedan december 2014. Vad tycker hon om tjänsten på sitt nya distrikt? ”Jag är jätteglad att jag får vara här”, säger hon. ”Jag har tre bibelstudier. En av dem jag studerar med är en kvinna som är 67. Hon välkomnar mig alltid med ett stort leende och en kram. När hon fick lära sig att Guds namn är Jehova blev hon rörd till tårar och sa: ’Jag har aldrig tidigare hört att Guds namn är Jehova. Du är hälften så gammal som jag, men du har lärt mig det viktigaste som finns.’ Behöver jag säga att jag också grät en skvätt? Sådant här gör att jag stormtrivs. Det är helt fantastiskt att få hjälpa till där behovet är större!” Nyligen fick Monique gå Skolan för kristna förkunnare.

Jehovas vittnens årsbok för 2013 handlade om Burma, och det gjorde att fler vänner ville flytta dit och hjälpa till. Li är en syster som är drygt 30, och hon bodde redan i Sydostasien. Hon jobbade heltid, men berättelsen i ”Årsboken” fick henne att börja fundera på att flytta till Burma. ”Jag var med på specialsammankomsten i Rangoon 2014, och där träffade jag ett gift par som hjälpte till i den kinesiska verksamheten i Burma. Jag pratar kinesiska, så jag bestämde mig för att flytta till Burma och hjälpa till i den kinesiska gruppen där. Monique och jag bestämde oss för att flytta till Mandalay tillsammans. Vi kände att Jehova välsignade oss eftersom vi fick deltidsjobb som lärare på samma skola, och så hittade vi en lägenhet i närheten. Trots hettan och en del andra bekymmer trivs jag väldigt bra här. Folk i Burma lever under enkla förhållanden, men de är vänliga och lyssnar gärna på de goda nyheterna. Det är otroligt spännande att se hur Jehova påskyndar arbetet nu. Jag är helt övertygad om att Jehova vill att jag ska vara här i Mandalay.”

Många av dem som har flyttat till Burma har fått uppleva hur bönen har hjälpt dem. Jumpei och hans fru, Nao, är i 35-årsåldern, och de tillhörde en teckenspråksförsamling i Japan. Vad fick dem att flytta till Burma? Jumpei berättar: ”Min fru och  jag har alltid velat flytta till ett land där det är större behov. Vi hade en broder i vår församling i Japan som flyttade till Burma. Vi hade inte så mycket sparpengar, men i maj 2010 flyttade vi också dit. Vännerna i Burma välkomnade oss med öppna armar!” Vad tycker han om att hjälpa till i teckenspråksverksamheten i Burma? ”Det är många som är intresserade. De döva blir imponerade när vi visar videorna som finns på teckenspråk. Vi är så glada för att vi bestämde oss för att flytta hit och tjäna Jehova här!”

Hur har Jumpei och Nao klarat sig ekonomiskt? ”Efter tre år hade våra pengar nästan tagit slut, och vi hade inte råd att betala hyran för nästa år. Vi bad många böner till Jehova. Plötsligt fick vi ett brev från avdelningskontoret med en förfrågan om att bli tillfälliga specialpionjärer! Vi litade på Jehova, och han övergav oss verkligen inte. Han har tagit hand om oss på alla sätt och vis.” Jumpei och Nao fick också gå Skolan för kristna förkunnare nyligen.

Simone är en broder från Italien, och hans fru, Anna, kommer från Nya Zeeland, och de är båda i 40-årsåldern. Vad fick dem att flytta till Burma? ”Det var berättelsen om Burma i ’Årsboken’ för 2013”, berättar Anna. Simone säger: ”Det är fantastiskt att få vara här i Burma. Livet här är mycket lättare, och jag kan lägga mer tid på tjänsten för Jehova. Och det är väldigt spännande att få vara med om hur Jehova tar hand om en när man tjänar där behovet är större.” (Ps. 121:5) Anna säger: ”Jag är gladare än någonsin. Vi lever ett enkelt liv. Jag får mer tid tillsammans med min man, och vi har kommit mycket närmare varandra. Dessutom har vi fått fantastiska vänner. Folk här har inga fördomar mot Jehovas vittnen, och många är intresserade av sanningen!”

Anna fortsätter: ”En dag när jag var på marknaden träffade jag en tjej som studerade på universitetet. Jag vittnade för henne, och vi bestämde att träffas igen. Och då tog hon med sig en kompis. Nästa gång hade hon med sig några till. Och så fortsatte det. Nu studerar jag med fem av dem.” Simone berättar: ”Folk på distriktet är vänliga och nyfikna, och många vill veta mer. Vi hinner inte ens ta hand om alla intresserade.”

Vad gjorde Mizuho och Sachio från Japan innan de tog beslutet att flytta till Burma? Mizuho berättar: ”Jag och min man, Sachio, har alltid drömt om att flytta till ett land med större behov, men vart skulle vi flytta? Vi blev väldigt berörda av de fina erfarenheterna från Burma i ’Årsboken’ för 2013. Så vi började fundera på om det skulle vara  möjligt för oss att flytta till Burma.” Sachio tillägger: ”Vi bestämde oss för att åka en vecka till Rangoon, Burmas största stad, för att ta reda på mer om landet. Under den veckan blev vi övertygade om att vi skulle flytta dit.”

Rodney och hans fru, Jane, kommer från Australien och är i 50-årsåldern. De har bott i Burma tillsammans med sina barn, Jordan och Danica, sedan 2010. Rodney säger: ”Vi greps av att människor här verkligen ville lära sig mer om Gud. Jag kan absolut rekommendera andra familjer att pröva att flytta till ett land som Burma.” Varför det? ”Hela familjen har kommit närmare Jehova, och det slår högre än allt annat! Många unga är helt uppslukade av sådant som telefoner, bilar och jobb. Våra barn har fullt upp med att lära sig nya ord som de kan använda i tjänsten. De försöker lära sig vad de kan säga till människor som inte känner till något om Bibeln och hur de kan svara på mötena, och de är helt uppslukade av andra andliga aktiviteter med församlingen.”

Oliver är en broder från USA som är knappt 40, och han berättar varför han rekommenderar andra att pröva den här typen av tjänst: ”Det har varit nyttigt för mig att lämna min trygghetszon och tjäna Jehova på helt nya distrikt. Det har hjälpt mig att lita mer på Jehova vilken situation jag än hamnar i. Jag får tjäna Jehova tillsammans med människor som jag aldrig har träffat tidigare, men vi har samma tro. Det har hjälpt mig att inse hur unik Jehovas organisation är.” Oliver och hans fru, Anna, är i dag engagerade i den kinesiska verksamheten i Burma.

Trazel kommer från Australien och är i 50-årsåldern, och hon har bott i Burma sedan 2004. Hon säger: ”Till alla som har möjligheten att flytta dit behovet är större vill jag bara säga: ’Gör det!’ Jag har fått uppleva att om man verkligen vill satsa på tjänsten, så välsignar Jehova det man gör. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få leva så här. Det är det bästa liv man kan tänka sig!”

Det finns fortfarande distrikt som är i princip orörda. Hur känner du när du har läst vad vännerna har sagt om Burma i den här artikeln? Man kan nästan höra hur de ropar: ”Kom över till Burma och hjälp oss!”