Mitt i det karga, klippiga landskapet ligger ett filisteiskt militärläger. Soldaterna som håller utkik får plötsligt syn på något som bryter tristessen: två israelitiska män på andra sidan ravinen. Soldaterna känner sig inte direkt hotade, så de kostar på sig ett litet leende. Filistéerna har länge haft Israel i ett järngrepp. Israeliterna kan inte ens få sina metallredskap slipade utan filistéernas hjälp. Som en naturlig följd av det är israeliterna dåligt beväpnade. Dessutom är de ju bara två! Även om de vore beväpnade till tänderna skulle de inte kunna göra mycket skada. Soldaterna ropar stöddigt: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er en läxa!” (1 Samuelsboken 13:19–23; 14:11, 12)

 Någon skulle absolut få lära sig en läxa den här dagen, men det var inte israeliterna. De två männen springer ner i ravinen och sedan upp igen på andra sidan. Det är så brant att de måste använda både händer och fötter för att ta sig fram, men avståndet mellan dem och filistéerna minskar för varje sekund. (1 Samuelsboken 14:13) Nu ser filistéerna att den förste mannen är beväpnad, och hans vapendragare är steget bakom. Men tänker han verkligen angripa en hel garnison med en enda man vid sin sida? Är han helt galen?

 Nej, han är inte galen; han har stark tro. Mannen heter Jonatan, och han är modig, lojal och osjälvisk. Vi är visserligen inga krigare som han var, men det här är egenskaper vi alla behöver för att kunna få en stark tro. (Jesaja 2:4; Matteus 26:51, 52) Det finns mycket vi kan lära oss av hans exempel.

 Varför gick Jonatan till angrepp mot filistéerna? Vi börjar med att se på hans bakgrund. Han var den äldste sonen till kung Saul, Israels förste kung. När Saul blev kung var Jonatan redan vuxen, kanske någonstans i 20-årsåldern. De stod varandra mycket nära, och Saul verkar ofta ha pratat med sin son om sådant han funderade över. På den tiden såg Jonatan upp till sin pappa, som var lång och stilig och en modig krigare. Men han var dessutom något mycket viktigare: en ödmjuk man med stark tro. Jonatan förstod precis varför Jehova hade valt ut Saul till kung. Till och med profeten Samuel hade sagt att ingen i landet kunde mäta sig med Saul. (1 Samuelsboken 9:1, 2, 21; 10:20–24; 20:2)

 Jonatan måste ha känt sig hedrad för att han fick strida under sin fars befäl. Men krigen de utkämpade går inte att jämföra med de nationalistiska strider som förekommer i dag. På den tiden hade Jehova valt ut en nation som skulle representera honom, och den utsattes för ständiga angrepp från de nationer som tillbad falska gudar. Filistéerna tillbad gudar som Dagon, och det hade gjort dem helt depraverade. De tog varje chans att förtrycka Jehovas folk och försökte till och med utrota dem.

 Så för en man som Jonatan handlade striderna om att tjäna Jehova. Och Jehova välsignade honom. Strax efter att Saul hade blivit kung satte han Jonatan som befäl över en styrka på 1 000 man, och Jonatan ledde ett angrepp mot den filisteiska garnisonen i Geba. Hans män var dåligt rustade, men med Jehovas hjälp vann de striden. Reaktionen från filistéerna lät inte vänta på sig. De samlade ihop en enorm armé. Många av Sauls soldater blev vettskrämda. Vissa flydde och gömde sig, och en del bytte till och med sida! Men inget kunde rubba Jonatan. (1 Samuelsboken 13:2–7; 14:21)

 Nu återvänder vi till den dag som beskrevs i början av den här artikeln. Jonatan hade smitit i väg med sin vapendragare, och när de närmade sig det filisteiska lägret i Mikmas avslöjade han sin plan. De skulle ställa sig så att soldaterna där uppe kunde se dem klart och tydligt. Och om de kallade upp dem, så skulle det vara ett tecken på att Jehova var på deras sida. Vapendragaren var med på noterna. Kanske blev han inspirerad av Jonatans övertygande ord: ”Inget kan hindra Jehova. Han kan rädda genom många likaväl som genom några få.” (1 Samuelsboken 14:6–10) Vad kan Jonatan ha tänkt på?

 Uppenbarligen kände han Gud väl. Han visste att Jehova tidigare hade hjälpt sitt folk att vinna krig, trots att de var i numerärt underläge. Ibland hade Jehova till och med låtit en enda person avgöra ett helt slag. (Domarboken 3:31; 4:1–23; 16:23–30) Så Jonatan visste att det inte handlade om arméns storlek eller vapenarsenal. Allt handlade om tro. Så Jonatan lät Jehova avgöra om han och hans vapendragare skulle anfalla förposten eller inte. Jonatan bad Jehova visa sitt stöd genom ett specifikt tecken, och när han förstod att han hade Jehova på sin sida gick han omedelbart till attack.

 Jonatan hade en fantastisk tro. Han hade djup respekt för sin Gud, Jehova. Han visste att Gud är allsmäktig och alltså inte beroende av mänskliga bedrifter för att genomföra sin vilja. Men han visste också att Jehova tycker om att välsigna dem som tjänar honom. (2 Krönikeboken 16:9) Jonatan ville också få bekräftelse på Jehovas godkännande innan han satte planen i verket. Vi letar inte efter övernaturliga tecken från Jehova för att få bekräftelse på att han godkänner våra beslut. Vi har ju hela Bibeln, så vi har allt vi behöver för att kunna avgöra vad Jehovas vilja är. (2 Timoteus 3:16, 17) Vänder vi oss till Bibeln för att få hjälp innan vi fattar viktiga beslut? I sådana fall visar det att Guds vilja är viktigare för oss än vår egen, och då gör vi precis som Jonatan.

 De två männen, krigaren och vapendragaren, flyger nästan uppför sluttningen mot förposten. Filistéerna förstår till sist att de är under angrepp, så de skickar ut soldater för att möta inkräktarna. Filistéerna har både numerärt och strategiskt överläge eftersom de befinner sig på en höjd, så det borde ha varit rena barnleken. Men Jonatan slår ner den ene soldaten efter den andre, och vapendragaren går efter och ger dem dödsstöten. De två männen har snart tagit kål på 20 soldater. Sedan gör Jehova något anmärkningsvärt: ”Alla i lägret och i förposten [blev] mycket förskräckta, och till och med plundrarna blev rädda. Gud fick jorden att skaka och satte skräck i filistéerna.” (1 Samuelsboken 14:15)

 På håll ser Saul och hans män tumultet och paniken sprida sig bland filistéerna. De vänder sig till och med mot varandra! (1 Samuelsboken 14:16, 20) Israeliterna tar mod till sig och går till angrepp, kanske med vapen som de tagit från de stupade filistéerna. Den dagen gav Jehova sitt folk en mäktig seger. Och han har inte förändrats. Vi kommer aldrig att behöva ångra att vi litar och tror på honom, precis som Jonatan och hans vapendragare gjorde. (Malaki 3:6; Romarna 10:11)

 Det slutade inte lika lyckligt för Saul som det gjorde för Jonatan. Saul gjorde några stora misstag. Han var respektlös mot Jehovas profet Samuel genom att frambära offer, något som profeten borde ha gjort eftersom han var levit. När Samuel kom till kungen sa han att hans olydnad skulle leda till att kungamakten togs ifrån hans familj. Och när det sedan var dags för strid, svor Saul en ogenomtänkt ed: ”Förbannad är den som äter något innan kvällen och innan jag har hämnats på mina fiender!” (1 Samuelsboken 13:10–14; 14:24)

 De här orden visade att något tragiskt hade hänt med Saul. Hade den här ödmjuke, andlige mannen blivit en maktgalen egoist? Jehova hade aldrig begärt att han skulle kräva något så orimligt av soldaterna som slet så hårt. Och vad menade Saul när han sa ”innan jag har hämnats på mina fiender”? Trodde han att allt handlade om honom? Hade Saul glömt att Jehovas rättvisa var det enda som räknades, och inte hans egen jakt på hämnd, ära och erövringar?

 Jonatan visste inte att hans far hade svurit en så tanklös ed. Så när han kände sig utmattad efter striden doppade han sin stav i en honungskaka och åt lite honung. Genast fick han tillbaka krafterna. Då berättade en av hans män om matförbudet. Jonatan svarade: ”Min far har skapat stora problem för männen. Se vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung. Tänk om de hade fått äta så mycket de ville av bytet från sina fiender! Då hade filistéerna förlorat ännu fler man.” (1 Samuelsboken 14:25–30) Han hade rätt. Jonatan var lojal mot sin far, men han var inte blind. Han höll inte med om allt som hans far sa och gjorde, och eftersom han var så balanserad vann han andras respekt.

 Saul fick reda på att Jonatan hade brutit mot hans förbud. Men han förstod fortfarande inte hur dum han hade varit, utan tyckte på fullaste allvar att hans egen son skulle straffas med döden. Jonatan försökte inte slingra sig eller be om nåd. Hans reaktion är verkligen imponerande. Han sa osjälviskt: ”Här är jag! Jag är redo att dö!” Men då protesterade israeliterna: ”Varför ska Jonatan dö? Det är ju han som har gett Israel en stor seger i dag! Det är uteslutet! Så sant Jehova lever, inte ett enda hårstrå från hans huvud ska falla till marken, för det var med Guds hjälp han lyckades i dag.” Hur slutade det? Saul lät förnuftet segra. Skildringen fortsätter: ”Och de [folket] räddade Jonatan så att han inte behövde dö.” (1 Samuelsboken 14:43–45)

 Jonatan var modig, osjälvisk och arbetade hårt. Det hade gett honom ett bra rykte. Och när han sedan var i fara, var det hans rykte som räddade honom. Det kan vara bra för oss att fundera på vad vårt sätt att leva ger oss för rykte. Bibeln visar att ett gott rykte är mycket värdefullt. (Predikaren 7:1) Om vi gör som Jonatan och sätter Jehova på första platsen i våra liv, kan vi vara säkra på att vårt rykte blir en tillgång.

 Trots Sauls alla brister stod Jonatan lojalt på hans sida genom åren. Det måste ha varit tungt att se sin far bli så upprorisk och stolt. Det växte ett mörker inom Saul, och det fanns inget Jonatan kunde göra åt det.

 Allt drogs till sin spets när Jehova sa åt Saul att dra ut i krig mot amalekiterna. De var så genomruttna att Jehova redan på Moses tid hade förutsagt att hela folket skulle utplånas. (2 Moseboken 17:14) Saul fick veta att han skulle göra sig av med all deras boskap och avrätta deras kung, Agag. Saul vann striden, säkerligen med sin son Jonatan under sitt befäl. Men Saul gick helt fräckt emot Jehovas anvisningar och skonade både kung Agag och boskapen, som var värd en hel del. Samuel fick framföra Jehovas slutgiltiga dom mot Saul: ”Du har förkastat Jehovas ord, och därför har han förkastat dig som kung.” (1 Samuelsboken 15:2, 3, 9, 10, 23)

 Inte långt därefter tog Jehova bort sin heliga ande från Saul. Och när han nu var utan Jehovas kärleksfulla inflytande började han få våldsamma humörsvängningar, vredesutbrott och plötslig panik. Det var som om han hade blivit besatt. (1 Samuelsboken 16:14; 18:10–12) Det måste ha plågat Jonatan att se sin far sjunka så lågt. Men Jonatan lät sig inte rubbas, utan han höll fast vid Jehova. Han stöttade sin far så gott han kunde, och ibland var han tvungen att vara ganska rak mot honom. Men under den här turbulenta tiden fortsatte han att fokusera på sin Gud och Far, Jehova, som aldrig förändras. (1 Samuelsboken 19:4, 5)

 Har du varit med om att någon du älskar, kanske någon i din familj, förändras totalt och blir någon helt annan? Det kan vara otroligt smärtsamt. Det Jonatan var med om för tankarna till något som en av psalmisterna skrev: ”Om så min egen far och mor övergav mig, skulle Jehova ta hand om mig.” (Psalm 27:10) Jehova är lojal. Oavsett vad ofullkomliga människor kan göra och hur sviken du än känner dig, så kommer han att ta hand om dig och vara den bäste förälder du kan tänka dig.

 Jonatan visste förmodligen att Jehova tänkte ta kungamakten från hans familj. Hur kände han för det? Kan han ha undrat vilken slags kung han själv hade kunnat bli? Hoppades han på att få chansen att rätta till allt som hans far hade gjort och bli en bättre kung? Om han hade sådana förhoppningar, så blev det i alla fall inget av dem. Betyder det att Jehova övergav honom? Absolut inte. Jehova har sett till att vi kan läsa om Jonatan i Bibeln, eftersom han är ett av de allra bästa exemplen på en lojal vän. Det ska vi återkomma till i nästa artikel om Jonatan.