JOSEF tittade längtansfullt mot öster och önskade att han kunde bryta sig loss från karavanen och fly. Någonstans bakom de där kullarna, inte särskilt långt bort, låg hans hem i Hebron. Hans pappa, Jakob, höll antagligen på att slå sig till ro för natten, helt ovetande om vad som hade hänt hans älskade son. Josef skulle inte komma hem den här kvällen. Han insåg att risken var stor att han aldrig skulle få se sin käre gamle far igen. Köpmännen granskade honom medan de ledde sina kameler längs den upptrampade vägen söderut. De ägde Josef nu, och de tänkte inte släppa honom ur sikte. För dem var den här pojken en värdefull handelsvara som de kunde göra förtjänst på i det fjärran Egypten, precis som deras välluktande hartser och oljor.

Josef kan inte ha varit mycket äldre än 17 år. Kan du se framför dig hur han vänder sig om och blickar mot väster, där solen håller på att gå ner över Stora havet, samtidigt som han försöker ta in att hans liv har slagits i spillror? Tänk att hans egna bröder nästan hade dödat honom och sedan sålt honom som slav! Josef måste haft svårt att hålla tårarna tillbaka. Han hade ingen aning om vad som låg framför honom nu.

Hur hade Josef hamnat i den här fruktansvärda situationen? Och vad kan vi lära av honom, som visade stark tro trots att han blev illa behandlad och utstött av sin egen familj?

Josef kom från en stor familj, men den var varken särskilt lycklig eller enad. Det vi får veta i Bibeln om hans familj visar tydligt de negativa följderna av polygami, en djupt rotad sedvänja som Gud tolererade bland sitt folk fram tills hans son återinförde hans ursprungliga norm – monogami. (Matteus 19:4–6) Jakob hade minst 14 barn med fyra olika kvinnor: hans två fruar, Lea och Rakel, och deras tjänarinnor, Silpa och Bilha. Jakob hade varit förälskad i sin vackra Rakel sedan första ögonkastet. Sådana känslor hade han aldrig haft för Lea, Rakels storasyster, som han hade lurats in i äktenskap med. Det rådde en utdragen och bitter rivalitet mellan de båda kvinnorna, och deras avundsjuka smittade  även av sig på barnen. (1 Moseboken 29:16–35; 30:1, 8, 19, 20; 37:35)

Rakel var barnlös under lång tid. När hon till slut födde Josef blev han väldigt speciell för Jakob, som nu var till åren kommen. Vid ett tillfälle var Jakob på väg med hela sin familj för att möta sin bror Esau, som tidigare hade hotat att döda honom. Jakob såg då till att Rakel och lille Josef fick den säkraste platsen av alla, längst bak i följet. Den händelserika dagen satte säkert djupa spår hos Josef. Tänk hur förvånad han måste ha varit den morgonen, när han såg sin gamle men kraftfulle pappa komma haltande. Han blev säkert imponerad när han fick reda på orsaken; hans pappa hade brottats med en mäktig ängel! Varför hade han gjort det? För att han ville ha en välsignelse av Gud. Och det fick han. Han belönades med ytterligare ett namn: Israel. En hel nation skulle bära hans namn! (1 Moseboken 32:22–31) Längre fram fick Josef veta att Jakobs söner skulle bli stamfäder till nationen Israel.

En tid senare fick Josef vara med om en tragedi på nära håll när hans älskade mamma lämnade honom alldeles för tidigt. Hon dog när hon födde hans lillebror, Benjamin. Hans pappa tog hennes död väldigt hårt. Föreställ dig Jakob försiktigt torka tårarna från Josefs kind och trösta honom med samma hopp som tidigare tröstat Jakobs farfar Abraham. Det måste ha känts tryggt och lugnande att få veta att Jehova en dag skulle ge hans mamma livet tillbaka. Hans kärlek för ”de levandes [Gud]” fördjupades säkert av den insikten. (Lukas 20:38; Hebréerna 11:17–19) Efter Rakels död hade hennes två söner alltid en speciell plats i Jakobs hjärta. (1 Moseboken 35:18–20; 37:3; 44:27–29)

Många barn skulle bli odrägliga och bortskämda av en sådan specialbehandling. Men Josef tog efter sina föräldrars goda egenskaper, och han utvecklade stark tro och en tydlig känsla för rätt och fel. Vid 17 års ålder, när han arbetade som herde tillsammans med några av sina äldre bröder, såg han att de gjorde något som var fel. Kan Josef ha känt sig lockad att hålla tyst om det här för att inte göra sig ovän med sina bröder? Även om han kände så, gjorde han modigt det som var rätt och lät sin pappa få veta vad som hade hänt. (1 Moseboken 37:2) Det här fick säkert Josef att växa i sin pappas ögon. Vilket fint exempel för kristna ungdomar i dag! Om en nära vän eller ett syskon begår en allvarlig synd kan det vara frestande att hålla tyst om saken. Men då är det bra att tänka på Josef och se till att de som kan hjälpa den som gjort fel får veta vad som har hänt. (3 Moseboken 5:1)

Vi kan också lära oss något av Josefs familjesituation. I dag accepteras inte polygami bland  sanna kristna, men det finns många som lever i styvfamiljer och har fått nya föräldrar, barn eller syskon. Något alla kan lära sig är att enheten förstörs av favorisering och partiskhet. Föräldrar bör göra allt de kan för att försäkra både barn och styvbarn om att de är unika och älskade och att de alla kan bidra till familjens lycka. (Romarna 2:11)

Kanske var det för att Josef så modigt hade stått upp för det som var rätt som hans pappa lät sy upp en speciell klädnad åt honom. (1 Moseboken 37:3) Det här plagget har ofta beskrivits som randigt eller flerfärgat, men det finns inga direkta belägg för det. Troligtvis rörde det sig om en fotsid, elegant klädnad med långa ärmar. Den påminde förmodligen om dem som furstar och andra förnäma män bar.

Jakob menade säkert väl, och Josef uppskattade utan tvivel sin pappas omtanke. Men den här klädnaden skulle föra med sig en hel del problem för Josef. För det första arbetade han ju som herde, vilket innebar hårt fysiskt arbete. Tänk att ha på sig en majestätisk dräkt medan man tar sig genom högt gräs, klättrar över klippor eller försöker få loss ett vilset lamm från en törnbuske. Men ännu värre var hur den här gåvan skulle påverka relationen mellan honom och hans bröder.

Bibeln berättar vad som hände: ”När bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner greps de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.” * (1 Moseboken 37:4, Bibel 2000) Man kanske kan förstå att de blev avundsjuka, men det var fel att låta den känslan få överhanden. (Ordspråksboken 14:30; 27:4) Har det hänt att du känt ett sting av avund när någon fått uppmärksamhet eller ära som du velat ha? Tänk då på Josefs bröder. Deras avund fick dem att göra saker som de skulle få ångra bittert. Deras exempel understryker visheten i Bibelns råd: ”Gläd er med dem som gläder sig.” (Romarna 12:15)

Josef måste ha känt av sina bröders fientlighet. Fick det honom att gömma undan sin nya klädnad när de var i närheten? Han kan ha känt sig frestad att göra det. Men kom ihåg att Jakob ville att den här gåvan skulle vara ett tecken på hans kärlek och godkännande. Josef ville leva upp till sin fars förtroende och bar lojalt klädnaden. Vi kan lära oss något av det här. Även om vår himmelske Far aldrig är partisk, visar han ibland sina lojala tjänare särskild ära och välsignar dem. Dessutom uppmanar han dem att vara annorlunda än människor i den här moraliskt  fördärvade världen. De sanna kristnas uppförande gör, precis som Josefs speciella klädnad, att de skiljer sig från de omkring dem. Ett sådant uppförande kan ibland göra andra avundsjuka och fientliga. (1 Petrus 4:4) Är det rätt av en kristen att dölja sin identitet som Guds tjänare? Nej, lika lite som det hade varit rätt av Josef att gömma sin klädnad. (Lukas 11:33)

Kort därefter drömde Josef två märkliga drömmar. I den första drömmen såg Josef sig själv och sina bröder binda var sin kärve. Medan Josefs kärve stod upprätt ställde sig brödernas kärvar runt den och böjde sig ner för den. I den andra drömmen bugade sig solen, månen och elva stjärnor ner för Josef. (1 Moseboken 37:6, 7, 9) Hur skulle Josef hantera de här konstiga drömmarna?

Drömmarna kom från Jehova Gud. De var profetiska till sin natur, och Gud ville att Josef skulle berätta om dem för andra. På sätt och vis var han i samma situation som de profeter som längre fram skulle förmedla Guds budskap och domar till hans egensinniga folk.

Josef sa taktfullt till sina bröder: ”Jag ber er, lyssna till den här drömmen som jag har drömt.” Hans bröder förstod vad drömmen betydde, och de blev knappast glada. De svarade: ”Skall du verkligen vara kung över oss?” Det sägs vidare: ”Så fann de ny anledning att hata honom för hans drömmar och för hans ord.” Det gick inte mycket bättre när han berättade om nästa dröm för sin pappa och sina bröder. Det sägs: ”Hans far förebrådde honom och sade till honom: ’Vad betyder den här drömmen som du har drömt? Skall jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner till jorden för dig?’” Men Jakob fortsatte att fundera över det Josef hade sagt. Kunde det vara så att drömmarna kom från Jehova? (1 Moseboken 37:6, 8, 10, 11)

Josef var varken den förste eller den siste som Jehova bad framföra ett profetiskt budskap som skulle visa sig bli impopulärt och leda till förföljelse. Jesus var den främste budbäraren, och han sa till sina efterföljare: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Johannes 15:20) Kristna i alla åldrar kan lära sig mycket av den unge Josefs tro och mod.

Inte långt därefter skickade Jakob i väg Josef på ett uppdrag. Hans äldre söner tog hand om hjordarna norrut i närheten av Sikem, där de nyligen hade skaffat sig bittra fiender. Jakob var naturligtvis orolig för sina söner, så han skickade Josef för att se om allt var bra med dem. Hur tror du Josef kände sig? Han visste att hans bröder hatade honom mer än någonsin. Hur skulle de reagera när han kom som deras pappas representant? Hur som helst lydde Josef och gav sig av. (1 Moseboken 34:25–30; 37:12–14)

Det var ingen liten resa. Förmodligen handlade det om fyra, fem dagar till fots. Sikem låg omkring åtta mil norr om Hebron. Men när Josef väl kom fram fick han reda på att de hade gett sig av till Dotan, som låg ytterligare drygt två mil norrut. När Josef till slut närmade sig Dotan fick hans bröder syn på honom på långt håll. Hatet bubblade genast upp till ytan. Enligt skildringen sa de till varandra: ”Titta! Här kommer den där drömmaren. Kom nu och låt oss dräpa honom och kasta honom i en av cisternerna, och så säger vi att ett ilsket vilddjur har ätit upp honom. Låt oss sedan se vad det blir av hans drömmar.” Ruben lyckades dock övertala sina bröder att inte döda honom, utan att kasta honom levande i cisternen. Hans tanke var att komma tillbaka senare och rädda honom. (1 Moseboken 37:19–22)

Josef visste inget om deras planer utan hoppades på ett fredligt möte. Plötsligt kastade sig bröderna över honom! De slet av honom hans fina klädnad, släpade i väg honom till cisternen och kastade ner honom. Omskakad av fallet tog sig Josef till slut upp på benen, men han kunde inte ta sig ur på egen hand. Han hörde hur brödernas röster tonade bort och det enda han såg var en bit av himlen. Han ropade och vädjade  till dem, men de ignorerade honom och satte sig känslokallt en bit därifrån och åt. När Ruben var borta ett tag övervägde de återigen att döda Josef, men Juda övertalade dem att i stället sälja honom till förbipasserande köpmän. Dotan låg i närheten av handelsvägen till Egypten, och det dröjde inte länge förrän en karavan med ismaeliter och midjaniter dök upp. När Ruben kom tillbaka var affären redan genomförd. De hade sålt sin bror för 20 siklar. * (1 Moseboken 37:23–28; 42:21)

Då är vi tillbaka där vi började. När Josef nu fördes söderut mot Egypten verkade det som att han hade förlorat allt. Hans värld togs ifrån honom. Under många år skulle han inte veta något om sin familj. Han visste inget om hur förtvivlad Ruben blev när han kom tillbaka och märkte att Josef var borta, inget om Jakobs sorg när han lurats att tro att hans älskade son var död. Han fick inte heller veta något om sin gamle farfar Isak, som fortfarande levde, eller om sin lillebror Benjamin, som han saknade så mycket. Men hade Josef verkligen förlorat allt? (1 Moseboken 37:29–35)

Josef hade något som hans bröder aldrig kunde ta ifrån honom – sin tro. Han visste mycket om sin Gud, Jehova, och det kunde inget ändra på, varken förlusten av familjen eller den plågsamma resan till Egypten, inte ens förödmjukelsen att bli såld som slav till den rike egyptiern Potifar. (1 Moseboken 37:36) Josefs tro och beslutsamhet att hålla sig nära Gud blev bara starkare under de här prövningarna. I kommande artiklar kommer vi att se hur hans tro gjorde honom ännu mer användbar för både sin Gud, Jehova, och sin olycksdrabbade familj. Låt oss göra vad vi kan för att efterlikna Josefs tro!