Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Frågor från läsekretsen

Frågor från läsekretsen

Hade israeliterna något mer att äta i vildmarken än manna och vaktlar?

Manna var det som israeliterna i huvudsak åt under de 40 år som de vandrade i vildmarken. (2 Mos. 16:35) Vid två tillfällen försåg Jehova dem också med vaktlar. (2 Mos. 16:12, 13; 4 Mos. 11:31) Men det fanns även en del andra saker de kunde äta.

Jehova ledde dem ibland till platser ”där de kunde vila” och där det fanns mat och vatten. (4 Mos. 10:33) En av de platserna var oasen vid Elim, ”där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmer”, troligen dadelpalmer. (2 Mos. 15:27) I en bok står det att dadelpalmen, som ”är spridd över ett stort geografiskt område, ... är den viktigaste ätliga växten i öknen. Den ger mat, olja och skydd åt miljontals människor.” (H.N. Moldenke och A.L. Moldenke, 1952: Plants of the Bible)

Israeliterna kan också ha stannat till vid den stora oas som i dag kallas Feiran och ligger i Wadi Feiran. a Den här wadin, eller flodfåran, ”är 13 mil lång och en av de längsta, vackraste och mest kända wadierna i Sinai”, enligt boken Discovering the World of the Bible. Det står vidare: ”Omkring 45 kilometer från mynningen ligger den nästan 5 kilometer långa, vackra och palmbevuxna Feiranoasen, cirka 600 meter över havet. Det är Sinaihalvöns motsvarighet till Eden. Ända sedan urminnes tider har de tusentals dadelpalmerna fått människor att besöka den här platsen.” (L.C. Berrett, 1979)

Dadelpalmer i Feiran.

När israeliterna lämnade Egypten tog de med sig deg, baktråg och troligen en del säd och olja. Det var naturligtvis inget de klarade sig på så länge. De hade också med sig ”en mycket stor hjord av kor, får och getter”. (2 Mos. 12:34–39) Men eftersom förhållandena i vildmarken var hårda kan man tänka sig att hjordarna blev mindre. En del djur kan ha blivit mat åt israeliterna. Andra kan ha framburits som offer, kanske rentav till falska gudar. b (Apg. 7:39–43) Det vi vet är i alla fall att israeliterna hade en del hjordar. Det förstår man av det Jehova sa till folket när de hade gjort uppror: ”Era barn ska vara herdar i vildmarken i 40 år.” (4 Mos. 14:33) Det är därför möjligt att de kunde få mjölk och ibland även en del kött från sina hjordar. Men det var naturligtvis inte tillräckligt för att ge mat åt omkring tre miljoner människor i 40 år. c

Var kunde de hitta mat och vatten åt djuren? d På den tiden kan det ha regnat mer i vildmarken, och i så fall kan det ha funnits mer växtlighet. I Insikt i Skrifterna, band 1, sägs det att vattentillgången i Arabien för 3500 år sedan ”var något större än vad den är nu. Områdets många djupa wadier, eller dalar, har en gång varit flodbäddar och vittnar om att det längre tillbaka har fallit så mycket regn att det har kunnat bildas floder.” Men trots allt var det en karg och skrämmande plats. (5 Mos. 8:14–16) Om inte Jehova hade gett dem vatten genom ett underverk skulle både israeliterna och deras djur säkert ha dött. (2 Mos. 15:22–25; 17:1–6; 4 Mos. 20:2, 11)

Mose berättade för israeliterna att Jehova hade gett dem manna för att lära dem ”att människan inte bara lever av bröd, utan av alla ord som kommer från Jehovas mun”. (5 Mos. 8:3)

a Se Vakttornet för 1 maj 1992, s. 24, 25.

b Bibeln nämner två tillfällen då israeliterna offrade djur åt Jehova i vildmarken. Det första tillfället var då prästerna skulle installeras, och det andra var vid påsken. Båda händelserna inträffade år 1512 f.v.t., ungefär ett år efter uttåget ur Egypten. (3 Mos. 8:14–9:24; 4 Mos. 9:1–5)

c I slutet av den 40 år långa vandringen i vildmarken tog israeliterna hundratusentals djur som krigsbyte. (4 Mos. 31:32–34) Men de fortsatte ändå att äta manna tills de gick in i det utlovade landet. (Jos. 5:10–12)

d Det finns inget som tyder på att djuren åt manna eftersom Jehova sa att folket skulle samla manna i förhållande till hur många personer som ingick i hushållet. (2 Mos. 16:15, 16)