HEBRÉERNAS borgerliga år började i september/oktober när man plöjde och sådde.

Ett månår med 12 månader (på 29 eller 30 dagar vardera) är lite kortare än ett solår. Det finns lite olika metoder för att få de två åren att följas åt. Man kan antingen lägga in extra dagar eller en extra månad, till exempel innan ett nytt år börjar. Det gör att det inte blir förskjutningar mellan kalenderåret och årstiderna.

På Moses tid sa Jehova att hebréerna även skulle ha ett religiöst år och att det skulle börja i månaden abib, eller nisan, som motsvarar mars/april. (2 Mos. 12:2; 13:4) I den månaden firade man en högtid i samband med kornskörden. (2 Mos. 23:15, 16)

”Regeln som avgjorde om man sköt till en skottmånad eller inte var mycket enkel”, säger forskaren Emil Schürer. ”Påsken, som firades vid fullmånen i månaden nisan (14 nisan), skulle alltid infalla efter vårdagjämningen. … Så om man märkte i slutet av året att påsken skulle infalla innan vårdagjämningen lade man till en [trettonde] månad innan nisan.” (Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter Jesu Christi)

Jehovas vittnen följer den här metoden när de tar reda på datumet för minneshögtiden. Den hålls på våren den 14:e nisan enligt den hebreiska kalendern. Alla församlingar världen över får i förväg veta datumet. *

Men hur kunde hebréerna veta när en ny månad skulle börja? I dag kan man ju bara titta i en kalender, men på Bibelns tid var det inte lika enkelt.

På Noas tid var en månad 30 dagar lång. (1 Mos. 7:11, 24; 8:3, 4) Men så var det inte i den hebreiska kalendern. Då började en månad när nymånen blev synlig, och det kunde vara 29 eller 30 dagar efter att den förra månaden hade börjat.

Vid ett tillfälle sa både David och Jonatan: ”I morgon är det nymånefest.” (1 Sam. 20:5, 18) De visste alltså att en ny månad skulle börja dagen därpå. På 1000-talet före vår tideräkning verkar man alltså ha kunnat räkna ut månaderna i förväg. Men hur fick folk i allmänhet veta när en månad började? I Mishna, som är en samling av judarnas muntliga lagar och traditioner, finns det information om hur man gjorde efter att judarna hade kommit tillbaka från landsflykten i Babylon. Sanhedrin (judarnas högsta domstol) brukade träffas på morgonen den 30:e dagen i månaden på sju av årets månader för att avgöra när nästa månad skulle börja. Hur gjorde de det?

På olika utkiksplatser i Jerusalem stod det män och spanade efter att nymånen skulle börja synas på himlen. Så fort de hade sett den första månskäran informerade de Sanhedrin. När tillräckligt många hade rapporterat att de sett nymånen meddelade Sanhedrin folket att en ny månad hade börjat. Men hur gjorde man om det var moln eller dimma? Då bestämde man att den pågående månaden fick bli 30 dagar lång, och att nästa månad skulle börja dagen därpå.

I Mishna står det att Sanhedrin meddelade folket genom att tända en eld på Olivberget,  som låg nära Jerusalem. Sedan spreds den här nyheten genom att man tände eldar på andra lämpliga platser i Israel. Längre fram började man i stället skicka ut budbärare. På de här sätten fick judar i Jerusalem och i andra områden reda på att en ny månad hade börjat. Det gjorde att alla kunde fira högtiderna samtidigt.

Titta gärna på bilden för att få en överblick över månaderna, högtiderna och årstiderna i den hebreiska kalendern.