JAG föddes 1926 i Karitsa, en liten by i Grekland. Jag var den sjunde i en syskonskara på åtta barn, och våra föräldrar arbetade hårt för att försörja oss.

Året innan hade mina föräldrar träffat Ioannis Papparizos. Han var en mycket ivrig och pratsam bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Hans logiska sätt att förklara Bibeln gjorde starkt intryck på mina föräldrar, och de började vara med på bibelforskarnas möten i vår by. Mamma kunde varken läsa eller skriva, men hon hade en orubblig tro på Jehova och berättade mer än gärna om honom för andra. Pappa, däremot, hade tyvärr lätt för att fokusera på andras fel och brister, och så småningom slutade han gå på mötena.

Mina syskon och jag hade respekt för Bibeln, men under vår uppväxt tog olika fritidsintressen över. År 1939, när andra världskriget hade brutit ut i Europa, skakades vi om av något som hände i vår by. Vår 20-årige granne och släkting, Nicolas Psarras, som nyligen hade blivit döpt som ett Jehovas vittne, blev inkallad till grekiska armén. Han sa modigt till de militära myndigheterna: ”Jag kan inte strida eftersom jag är en Kristi soldat.” Han ställdes inför rätta i en militärdomstol och dömdes till tio års fängelse. Vi var helt chockade!

Men i början av 1941 landsteg de allierade och uppehöll sig en kort tid i Grekland, och då blev Nicolas frisläppt ur fängelset. Han tog sig tillbaka till Karitsa, och väl där blev han formligen bombarderad med frågor om Bibeln av min storebror Ilias. Jag lyssnade nyfiket på dem. Därefter började Ilias och jag och vår yngsta syster, Efmorfia, studera Bibeln och gå på vittnenas  möten. Året därpå överlämnade vi oss alla tre åt Jehova och blev döpta. Senare blev ytterligare fyra av våra syskon också Jehovas vittnen.

År 1942 fanns det nio unga bröder och systrar mellan 15 och 25 år i församlingen i Karitsa. Vi visste alla att vi hade svåra prövningar framför oss. Därför samlades vi så ofta vi kunde för att studera Bibeln, sjunga andliga sånger och be. På det här sättet kunde vi uppmuntra varandra och stärka vår tro.

Kort innan andra världskriget slutade gjorde grekiska kommunister uppror mot regeringen, vilket ledde till ett fruktansvärt inbördeskrig. Kommunistiska gerillasoldater drog omkring på landsbygden och tvingade bybor att ansluta sig till dem. I en räd mot vår by kidnappade de tre unga vittnen – Antonio Tsoukaris, Ilias och mig. Vi försökte resonera med dem och sa att vi var kristna och helt neutrala. Men de tvingade oss ändå att gå till fots hela vägen till berget Olympos, och det tog omkring tolv timmar.

Strax därefter blev vi beordrade av en kommunistisk officer att ansluta oss till en av gerillagrupperna. Vi förklarade då att de sanna kristna inte tar till vapen mot sina medmänniskor. Officeren blev rasande och tog oss till generalen. När vi berättade om vår ståndpunkt för generalen sa han: ”Ta då en åsna och för hem de sårade från slagfältet till sjukhuset.”

Vi svarade: ”Men tänk om vi blir tillfångatagna av regeringssoldater? Skulle inte de tro att vi var fiendesoldater i strid?” Han sa: ”Men ta med er bröd och gå till fronten.” Då sa vi: ”Men vad händer om en officer ser oss med åsnan och tvingar oss att ta med vapen till fronten?” Han lade pannan i djupa veck, och till sist skrek han: ”Men ni kan väl i alla fall vakta får! Stanna kvar i bergen och ta hand om hjordarna.”

Så medan inbördeskriget rasade runt omkring oss kände vi alla tre att vi med gott samvete kunde vakta fåren. Ett år senare fick Ilias, som var äldste sonen i vår familj, tillåtelse att återvända hem för att hjälpa mamma som blivit änka. Och Antonio blev sjuk, och därför släpptes han. Men jag hölls fortfarande kvar.

Under tiden blev kommunisterna mer och mer trängda av den grekiska armén. Gruppen som höll mig fången tog med mig och flydde över bergen i riktning mot grannlandet Albanien. När vi närmade oss gränsen blev vi plötsligt omringade av grekiska soldater. Gerillasoldaterna flydde i panik. Jag gömde mig bakom ett nedfallet träd, och det var det som ledde till att jag plötsligt stod öga mot öga med soldaterna som jag nämnde i inledningen.

När jag berättade för de grekiska soldaterna att jag hade varit fånge hos kommunisterna fördes jag till ett militärläger nära Veroia – den forntida staden Berea. Där förhörde de mig. I lägret blev jag beordrad att gräva skyttegravar åt soldaterna.  När jag vägrade beslutade den ansvarige officeren att förvisa mig till den ökända fängelseön Makronisos.

Den karga klippö som kallas Makronisos ligger i den stekande solen utanför Attikas kust omkring fem mil från Aten. Ön har inget dricksvatten, och den är bara 13 kilometer lång och som mest 2,5 kilometer bred. Men mellan 1947 och 1958 fanns det mer än 100 000 fångar där, däribland aktiva och förmodade kommunister, före detta medlemmar i motståndsrörelsen och otaliga Jehovas vittnen.

När jag kom dit i början av 1949 blev fångarna uppdelade i olika läger. Jag och hundratals andra män hamnade i ett läger där bevakningen inte var så hård. Vi var omkring 40 personer som sov på marken i ett tiomannatält. Vattnet vi drack var unket, och för det mesta åt vi linser och auberginer. Dammet och den ihållande blåsten tärde verkligen på oss. Men vi behövde åtminstone inte släpa en massa sten fram och tillbaka dagarna i ända. Det var en sadistisk form av tortyr som tyvärr tog knäcken på många andra fångar både fysiskt och mentalt.

En dag när jag gick på stranden träffade jag några vittnen från andra läger. Vi var så glada över att se varandra! Vi träffades så ofta vi kunde, men vi var mycket försiktiga så att ingen skulle upptäcka oss. Dessutom vittnade vi diskret för andra fångar, och några av dem blev senare Jehovas vittnen. Vi bad också mycket till Jehova. Allt det här hjälpte oss att hålla oss andligt starka.

Efter tio månaders ”rehabilitering” tyckte fångvaktarna att det var på tiden att jag tog på mig en militäruniform. När jag vägrade drog de med mig till lägerkommendanten. Jag räckte honom ett papper där det stod: ”Jag vill inte vara något annat än en Kristi soldat.” Kommendanten hotade mig och överlämnade mig till sin närmaste man – en grekisk-ortodox ärkebiskop i full skrud. Han blev rasande när jag frimodigt svarade på hans frågor med hjälp av Bibeln. Han vrålade: ”Ta bort honom härifrån. Han är ju fanatisk!”

Nästa morgon uppmanade soldaterna mig än en gång att sätta på mig en uniform. När jag vägrade slog de mig med knytnävarna och ett slagträ. Sedan förde de mig till sjukstugan för att kontrollera att inga ben var brutna, och därefter släpade de mig till mitt tält. Det här pågick dagligen i två månaders tid.

Soldaterna var frustrerade över att jag inte ville göra något som gick emot min tro, så till slut prövade de en annan brutal metod. De band händerna bakom ryggen på mig. Sedan piskade de mig under fötterna med rep. Det gjorde fruktansvärt ont, men hela tiden tänkte jag på Jesus ord: ”Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er ... Gläd er, ja, ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna; på det sättet förföljde man ju profeterna före er.” (Matt. 5:11, 12) Efter vad som kändes som en evighet förlorade jag till slut medvetandet.

Jag vaknade i en iskall cell utan vare sig bröd, vatten eller någon filt. Ändå kände jag mig lugn. Precis som Bibeln utlovar kände jag hur ”Guds frid” skyddade mitt hjärta och mina tankar. (Fil. 4:7) Dagen därpå fick jag bröd, vatten och en rock av en vänlig soldat. Och en annan soldat gav mig sina matransoner. Det här är bara några exempel på hur jag fick känna Jehovas omsorg.

Enligt myndigheterna var jag en oförbätterlig rebell. Så jag fördes till Aten och ställdes inför en militärdomstol. Jag dömdes till tre års fängelse på ön Gyaros, som ligger omkring fem mil öster om Makronisos.

Fängelset på Gyaros var en stor röd tegelbyggnad, där mer än 5 000 politiska fångar var inspärrade. Där satt också sju Jehovas vittnen, som alla var fängslade på grund av sin neutrala hållning.  Trots att det var absolut förbjudet träffades alla vi sju vittnen i hemlighet för att studera Bibeln. Med jämna mellanrum fick vi till och med insmugglade nummer av Vakttornet, som vi sedan skrev av och använde när vi studerade.

En dag när vi satt och studerade kom en vakt på oss och konfiskerade vår litteratur. Vi fördes till vice fängelsedirektörens kontor och var helt säkra på att våra straff skulle bli förlängda. Men i stället sa direktören: ”Vi vet vilka ni är, och vi respekterar er. Vi vet att vi kan lita på er. Återgå till arbetet.” Han minskade till och med arbetsbördan för några av oss. Vi var så tacksamma mot Jehova. Tänk att vi kunde ära honom genom att vi var lojala i fängelset!

Vår trofasthet gav även andra fina resultat. En fånge som var matematikprofessor hade lagt märke till vårt goda uppförande. Det fick honom att ställa frågor om vår tro. Han blev frisläppt samtidigt som vi vittnen i början av 1951. Längre fram blev han döpt och började i heltidstjänsten.

Efter min frigivning återvände jag till min familj i Karitsa. Senare utvandrade jag till Melbourne i Australien som så många andra av mina landsmän. Där träffade jag Janette, en fin kristen syster. Vi gifte oss och fick en son och tre döttrar som vi uppfostrade i sanningen.

Nu har jag passerat 90-årsstrecket och är fortfarande aktiv som äldste. Den hårda behandling jag utsattes för i min ungdom har satt sina spår. Ibland värker det i min kropp och i mina fötter, och det är särskilt illa när jag varit ute i tjänsten. Ändå är jag mer besluten än någonsin att fortsätta som ”Kristi Jesu soldat”. (2 Tim. 2:3)