DET var en söndagsmorgon på 1520-talet, och invånarna i den lilla staden Meaux, i närheten av Paris, kunde knappt tro sina öron. I kyrkan hörde de hur evangelierna lästes upp – inte på latin utan på deras språk, franska!

Den man som stod bakom detta initiativ var bibelöversättaren Jacques Lefèvre d’Étaples (latin: Jacobus Faber Stapulensis). I ett brev till en vän skrev han senare: ”Det är helt otroligt hur Gud i sin kärlek har hjälpt vanliga [människor] ... att förstå hans ord.”

På den här tiden motsatte sig den katolska kyrkan och teologerna i Paris att Bibeln översattes till folkets språk. Så varför fick Lefèvre för sig att översätta Bibeln till franska? Och hur lyckades han hjälpa vanligt folk att förstå Guds ord?

Innan Lefèvre blev bibelöversättare hade han ägnat sig åt att korrigera klassiska filosofiska och teologiska verk. Han märkte att sådana texter ofta hade blivit förvrängda genom förvirrande ordalydelser och rena översättningsfel, och hans mål var att återge den rätta innebörden. Under arbetets gång började han även att undersöka den romersk-katolska kyrkans officiella bibel, den latinska Vulgata.

Hans ingående studium av skrifterna fick honom att dra slutsatsen att ”det bara är genom att förkovra sig i sanningen från Gud som man kan nå ... den absoluta graden av lycka”. Lefèvre bytte därför inriktning och slutade studera filosofi. Han lade i stället all sin energi på att översätta Bibeln.

År 1509 gav Lefèvre ut Psalterium quintuplex, * där man kunde granska Psalmerna utifrån fem olika latinska översättningar, däribland hans egen reviderade version av Vulgata. Till skillnad från andra samtida teologer försökte Lefèvre hitta den ”logiska innebörden” i texterna. Hans sätt att tyda Bibeln hade sedermera ett starkt inflytande på andra lärda män och reformatorer. (Se rutan ” Hur Martin Luther influerades av Lefèvre”.)

Lefèvre hade vuxit upp som katolik och var övertygad om att kyrkan kunde reformeras om vanligt folk faktiskt fick lära sig vad som stod i Bibeln. Men hur skulle de kunna göra det när den i stort sett bara fanns på latin?

Lefèvre älskade Guds ord och ville att så många som möjligt skulle få tillgång till det. I juni 1523 gav han därför ut evangelierna i två små band på franska. De här böckerna i fickformat kostade bara hälften så mycket som vanliga upplagor. Nu kunde även de som inte hade det så gott ställt skaffa sig en bibel.

 Den stora massan reagerade med idel glädje. Både män och kvinnor var så ivriga att läsa Jesus ord på sitt eget språk att de första 1 200 exemplaren gick åt som smör och tog slut på bara några månader.

I sitt förord till evangelierna skrev Lefèvre att han hade översatt dem till franska för att de ”enkla medlemmarna” i kyrkan skulle bli ”lika bevandrade i evangelierna som de som läste dem på latin”. Men varför var Lefèvre så angelägen om att vanligt folk återigen skulle få lära sig Bibelns läror?

Lefèvre var väl medveten om att den katolska kyrkan hade förgiftats av människors irrläror och filosofier. (Markus 7:7; Kolosserna 2:8) Men han var övertygad om att tiden nu var inne för evangeliet att ”tydligt predikas över hela världen, så att folk inte längre skulle förledas av människors obibliska läror”.

Lefèvre försökte motbevisa de felaktiga argumenten från dem som motstod att man läste Bibeln på franska. Han avslöjade dem som hycklare när han frågade: ”Hur ska de kunna lära [folket] att hålla allt som Jesus Kristus har befallt när de vägrar att låta ringa människor höra  och läsa Guds evangelium på sitt eget språk?” (Romarna 10:14)

Inte helt oväntat började teologerna vid Sorbonne, universitetet i Paris, snart att försöka få tyst på Lefèvre. I augusti 1523 protesterade de mot utgivningen av folkliga biblar och förklarande kommentarverk. De menade att de var ”till skada för kyrkan”. Hade det inte varit för den franske kungen Frans I, som skyddade Lefèvre, hade han dömts som kättare.

Lefèvre lät inte heta debatter sätta käppar i hjulet för hans arbete. Han blev klar med Nya testamentet, och år 1524 gav han också ut Psalmerna på franska. Hans önskan var att troende skulle kunna be ”med större andakt och djupare känsla”.

Teologerna vid Sorbonne var inte sena med att sätta Lefèvres arbete under lupp. De begärde att hans översättning av Nya testamentet skulle brännas offentligt och fördömde några av hans verk som ”bidrag till Luthers irrläror”. Teologerna begärde att han skulle inställa sig för att förklara sina åsikter, men Lefèvre valde att ”tiga” och flydde i stället till Strasbourg. Där fortsatte han att översätta Bibeln i hemlighet. En del tyckte att det var fegt, men han tyckte att det var det bästa sättet att bemöta dem som inte förstod att uppskatta de dyrbara pärlorna i Bibeln. (Matteus 7:6)

Nästan ett år efter sin flykt förordnade Frans I Lefèvre till lärare för sin fyraårige son, Charles. Det här ämbetet gav Lefèvre gott om tid till att färdigställa sin bibelöversättning. År 1530 var översättningen klar, och den trycktes utanför Frankrike, i Antwerpen, med godkännande från kejsar Karl V. *

Hela sitt liv hade Lefèvre en vision om att kyrkan skulle sluta följa tomma traditioner och återgå till Bibelns ursprungliga läror. Hans starka åsikt var att det är ”rätt, ja rentav en plikt, för varje kristen att läsa och studera Bibeln personligen”. Det var det som drev honom att satsa så hårt på att få ut Bibeln till alla. Hans vision blev aldrig verklighet, men han lämnade ändå efter sig en riktig skatt. Han bidrog till att Guds ord blev tillgängligt för gemene man.