Jag föddes i Mulhouse i nordöstra Frankrike, i en illa beryktad arbetarförort. När jag var liten hörde våldsamma familjegräl till vardagen i mitt kvarter. Hemma hos oss såg man ner på kvinnor och frågade nästan aldrig om deras åsikt. Jag fick lära mig att kvinnors plats var i köket och att deras uppgift var att passa upp på männen och barnen.

Min uppväxt var inte lätt. När jag var tio söp pappa ihjäl sig. Fem år senare tog min storebror livet av sig. Samma år blev jag ögonvittne till hur ett gräl inom släkten urartade till mord. Det var väldigt traumatiskt. Mina släktingar lärde mig att använda kniv och pistol och att slåss när situationen krävde det. Jag var en trasig ung man, vilket märktes på mitt alkoholintag och antalet tatueringar jag skaffade mig.

Vid 16 års ålder hävde jag i mig mellan 10 och 15 flaskor öl om dagen, och innan jag visste ordet av var jag fast i drogträsket. Jag stal och sålde skrot för att finansiera mitt missbruk. Jag avtjänade mitt första fängelsestraff när jag bara var 17 år. Allt som allt blev jag dömd 18 gånger för stöld och våldsbrott.

När jag hade fyllt 20 gick det ännu mer utför. Jag rökte upp till 20 jointar varje dag och använde heroin och andra olagliga substanser. Flera gånger var jag nära att dö av en överdos. Jag började langa droger och bar därför alltid kniv och pistol. En gång sköt jag en man, men som tur var träffade kulan hans bältesspänne och studsade i väg. Mamma gick bort när jag var 24. Mammas dödsfall och ilskan jag bar på gjorde mig till en tickande bomb. Folk gick över till andra sidan gatan när jag kom gående. På helgerna brukade jag hamna i slagsmål, och oftast slutade det med att jag satt hos polisen eller lappades ihop på sjukhuset.

Jag gifte mig när jag var 28, och ingen var överraskad över att jag inte hade någon respekt för min fru. Jag förolämpade och slog henne, och vi gjorde nästan ingenting tillsammans. Jag tyckte att jag gjorde mitt eftersom jag överöste henne med stulna smycken. Men plötsligt tog allting en oväntad vändning: min fru började studera Bibeln med Jehovas vittnen. Hon slutade genast att röka, vägrade ta emot mer stulna pengar och gav tillbaka  smyckena. Jag kokade av ilska och var starkt emot hennes bibelstudium. Jag brukade blåsa cigarettrök i ansiktet på henne och gjorde mig lustig på hennes bekostnad bland våra grannar.

En kväll satte jag eld på vår lägenhet i fyllan och villan. Min fru räddade mig och vår femåriga dotter undan lågorna. När jag nyktrade till skämdes jag ögonen ur mig. Innerst inne kände jag att Gud aldrig kunde förlåta mig. Jag hade en stark minnesbild av en präst som sa att onda människor kommer till helvetet. Till och med min psykiater sa: ”Det är kört för dig! Du är bortom all räddning.”

Efter branden flyttade vi in hos mina svärföräldrar. När vittnena kom för att besöka min fru frågade jag dem: ”Kan Gud förlåta mina synder?” Som svar visade de mig 1 Korinthierna 6:9–11 i Bibeln. Där räknas det upp flera livsstilar som Gud inte godkänner, men så sägs det: ”Ändå är detta vad några av er har varit.” De orden gjorde mig övertygad om att det går att ändra sig. Vittnena läste sedan 1 Johannes 4:8 för att visa att Gud älskar mig. Det påverkade mig starkt, och jag började studera Bibeln två gånger i veckan och gå på Jehovas vittnens möten. Jag bad jämt till Jehova.

En månad senare hade jag bestämt mig för att sluta med droger och alkohol. Det dröjde inte länge förrän det kändes som att ett krig hade brutit ut i kroppen! Jag hade fruktansvärda mardrömmar, huvudvärk, kramper och andra abstinensbesvär. Men samtidigt kände jag att Jehova höll mig i handen och gav mig kraft. Jag kände mig som aposteln Paulus, som också fick hjälp av Gud. Han skrev: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:13) Med tiden lyckades jag även bryta mitt tobaksberoende. (2 Korinthierna 7:1)

Bibeln hjälpte mig att få ordning på mitt liv, och det påverkade också min familj. Min fru fick en mycket snällare man, jag började respektera henne och använda ord som ”snälla” och ”tack”. Dessutom blev jag en mer närvarande pappa. När jag hade studerat med vittnena ett år följde jag min frus exempel och överlämnade mitt liv åt Jehova och döpte mig.

Jag är säker på att Bibeln har räddat livet på mig. Annars hade jag antagligen dött av en överdos eller i ett slagsmål. Till och med släktingar som inte är vittnen håller med om det.

När jag fick reda på vilket ansvar Bibeln säger att jag har som man och pappa fick det en positiv inverkan på hela familjen. (Efesierna 5:25; 6:4) Vi började göra saker tillsammans. Dessutom tycker jag inte längre att min fru hör hemma i köket. Numera stöder jag henne och är glad för att hon använder 70 timmar varje månad till att undervisa andra i Bibeln. Och hon i sin tur stöttar mig i mina uppgifter som äldste i församlingen.

Jehovas kärlek och barmhärtighet har verkligen påverkat mitt liv. Många tyckte att jag var ett hopplöst fall, och jag vill gärna nå dem som liknar mig och berätta om Gud och hans egenskaper. Jag vet att Bibeln kan hjälpa alla att få ett rent och meningsfullt liv. Tack vare Bibeln har jag fått respekt för andra, både män och kvinnor. Men jag har också fått självrespekt.