Alla: Eller ”Varje levande person”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i en del översättningar återges med ”själ”, syftar här på en person. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

myndigheterna: Eller ”de överordnade myndigheterna”, dvs. de världsliga myndigheterna. Det ord som har översatts med ”myndigheterna” är pluralformen av det grekiska ordet exousịa. De som läste den grekiska Septuaginta kände säkert till att det här ordet användes om herravälde eller myndighet. (Se Dan 7:6, 14, 27; 11:5, där exousịa används för att återge hebreiska eller arameiska ord som betyder ”makt att härska”, ”herravälde”, ”välde”, ”makt”.) I Lu 12:11 används det i uttrycket ”ämbetsmän och myndigheter”. Det grekiska ord som kan återges med ”överordnade” är besläktat med ett ord som används i 1Ti 2:2 i uttrycket ”kungar och alla i hög ställning [eller ”myndighetspersoner”, fotnot]”. I vissa sammanhang kan det syfta på att vara i en styrande position, att ha makt eller myndighet över andra, men det innebär inte att vara ”den högste”. Detta kan man se av hur det används i Flp 2:3, där de kristna uppmanas att betrakta andra som ”högre”, inte som högst av alla.

har inordnats av Gud i sina relativa ställningar: Ordagrant ”är av Gud ställda i ordning”. Dvs. med Guds tillåtelse. Det grekiska ordet tạssō, som används här, har i olika lexikon definierats som ”skapa ordning bland något genom att arrangera”, ”insätta”, ”ställa upp i ordning”, ”ställa i en viss ordning”, ”utse”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) I vissa sammanhang översätts ordet med ”sagt” eller ”bestämt”. (Mt 28:16; Apg 15:2; 28:23) I Lu 7:8 använder Lukas det här ordet när han återgav en officers ord: ”Jag står [en form av tạssō] ju själv under befäl [en form av exousịa, samma ord som återges med ”myndighet”, ”myndigheterna” i Rom 13:1–3], men jag har även soldater under mig.” Den här officeren hade någon över sig, och han hade ”soldater under” sig; hans myndighet var alltså relativ i förhållande till andra. Detta visar att det grekiska ordet tạssō inte alltid betyder enbart ”insätta”. Det kan även syfta på den ordning i vilken någon är placerad i förhållande till andra. Många översättningar av Rom 13:1 använder uttryck som ”förordnad av Gud” eller ”tillsatt av Gud”, vilket kan ge intrycket att det är Gud som ytterst är ansvarig för att tillsätta de världsliga härskarna. Men med tanke på innebörden i det grekiska ordet, den omgivande texten och vad Bibeln lär på andra ställen (Ord 21:1; Pre 5:8; Dan 4:32; Joh 19:11) använder Nya världens översättning uttrycket ”har inordnats av Gud i sina relativa ställningar”. Gud tillåter att de världsliga regeringarna har ”relativa” myndighetsställningar – mer eller mindre inflytelserika i förhållande till varandra. Men de är alltid underställda Guds högsta ställning som universums suverän.

Guds anordning: ”Myndigheterna” ingår i en tillfällig anordning som Gud tillåter. (Rom 13:1) Det grekiska uttryck som används här syftar på något som Gud har befallt eller bestämt. Gud använder tillfälligt dessa världsliga myndigheter för att upprätthålla ordning i det mänskliga samhället. Det skulle inte finnas någon mänsklig myndighet om inte Gud hade tillåtit det. (Joh 19:11) Sett ur den synvinkeln har de världsliga myndigheterna en relativ maktställning inom ramen för Guds avsikt. ”Myndigheterna” som påverkade livet för de kristna när Paulus skrev det här brevet var framför allt romarriket under kejsar Nero. Han regerade mellan år 54 och år 68 v.t. Paulus var väl medveten om behovet av Guds styre, och han visste att det var helt överlägset. (Apg 28:31; 1Kor 15:24) Han menade helt enkelt att de kristna ska respektera ”Guds anordning” med jordiska härskare så länge Jehova låter dem finnas till.

dem: Dvs. ”myndigheterna”.

myndigheterna är Guds tjänare: Detta syftar på samma myndigheter som nämns i Rom 13:1–3. Dessa världsliga myndigheter är Guds ”tjänare” (grekiska: diạkonos) i en särskild bemärkelse. I Bibeln används det här grekiska ordet ibland om ”tjänare”, ”dem som passade upp”. (Mt 22:13; Joh 2:5, 9) Även det besläktade verbet diakonẹō (”ta hand om”, ”betjäna”) används om dem som utför olika personliga tjänster för andra. (Se studienot till Lu 8:3.) Det är i den bemärkelsen som världsliga myndigheter kan kallas en ”tjänare”. De är Guds tjänare eftersom han låter dem existera under en period. De utför vissa tjänster till nytta för folket, som att bidra till ett visst mått av lag och ordning. Bibeln visar dessutom att världsliga myndigheter ibland har fungerat som Guds tjänare på andra sätt. Här följer några exempel: Den persiske kungen Kyros uppmanade judarna att lämna Babylon och återuppbygga Guds hus i Jerusalem. (Esr 1:1–4; Jes 44:28) Den persiske kungen Artaxerxes sände Esra med ett bidrag till återuppbyggnadsarbetet och gav längre fram Nehemja befogenhet att bygga upp Jerusalems murar. (Esr 7:11–26; 8:25–30; Neh 2:1–8) De romerska myndigheterna räddade Paulus när en pöbelhop angrep honom i Jerusalem, hjälpte honom sedan han lidit skeppsbrott och lät honom bo i en hyrd bostad när han satt fängslad i väntan på att föras inför kejsaren. (Apg 21:31, 32; 28:7–10, 30, 31)

svärdet: Syftar här på den rätt eller makt de världsliga myndigheterna har att straffa dem som gör det onda. När myndigheterna använder sin makt på rätt sätt kan det avskräcka människor från att begå brott och på så sätt bidra till ordning i samhället. Men de är ansvariga inför Gud för hur de använder sin makt. Några exempel på hur de har missbrukat detta symboliska svärd är när kung Herodes Antipas såg till att Johannes döparen blev halshuggen (Mt 14:1–12) och när kung Herodes Agrippa I ”lät avrätta Jakob, Johannes bror, med svärd” (Apg 12:1, 2). De världsliga myndigheterna agerar inte som Guds tjänare om de skulle försöka få de kristna att göra något som går emot Guds ord.

straffar: Eller ”låter vrede drabba”. När någon bryter mot en mänsklig lag som inte strider mot Guds lagar är det straff som ”de styrande” utdelar ett indirekt uttryck för Guds vrede mot den som gör det onda. (Rom 13:3)

är det nödvändigt: Eller ”finns det tvingande skäl till”. Det grekiska ordet anạgkē, som används här, betyder ordagrant ”nödvändighet”. Den här versen visar vad som är det tvingande skälet till att de kristna vill vara laglydiga och betala skatt. Det är för deras samvetes skull, inte för att de är rädda för myndigheternas ”svärd”, eller bestraffning. (Se studienoter till Rom 13:4.) En kristen underordnar sig därför världsliga myndigheter när det inte strider mot Guds lagar.

tjänare: Eller ”offentliga tjänare”. Det grekiska ordet leitourgọs (offentlig tjänare, eller arbetare), som förekommer här, och de besläktade orden leitourgẹō (utföra offentlig tjänst) och leitourgịa (offentlig tjänst) användes av grekerna och romarna för att beskriva arbete eller tjänst som var till allmän nytta och som utfördes för staten eller civila myndigheter. (De grekiska ord som nämns här ovan kan härledas från laọs, ”folk”, och ẹrgon, ”handling”, ”verk”, ”arbete”.) De världsliga myndigheterna är Guds ”offentliga tjänare” (pluralformen av leitourgọs) i den bemärkelsen att de utför tjänster till nytta för folket. Men i de kristna grekiska skrifterna används dessa grekiska ord ofta i samband med tempeltjänsten och den kristna tjänsten. Exempel på detta finns i studienoter till Lu 1:23; Apg 13:2; Rom 15:16.

som utför den uppgift de har fått: Eller ”som ständigt tjänar just detta syfte”. De världsliga myndigheterna fullgör sina uppgifter som beskrivs i de föregående verserna, och i egenskap av ”Guds tjänare” utför de tjänster till nytta för folket.

Ge: Ordagrant ”Ge tillbaka”. Samma grekiska verb (apodịdōmi) förekommer i uppmaningen ”ge ... kejsaren det som tillhör kejsaren” i Mt 22:21; Mk 12:17; Lu 20:25. (Se studienot till Mt 22:21.)

begå äktenskapsbrott: Se studienot till Rom 2:22.

vilda fester: Det grekiska ordet kọ̄mos förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna och har varje gång en negativ innebörd. (Gal 5:21; 1Pe 4:3) Det har definierats som ”dryckeslag med ohämmat intag av alkoholhaltiga drycker och tillhörande omoraliskt uppförande”. I forntida grekiska skrifter användes ordet i samband med tumultartade processioner med sång till långt in på nätterna till ära för hedniska gudar, till exempel Dionysos (Bacchus), vinets gud. Sådana processioner med lössläppt uppförande var vanliga i grekiska städer på apostlarnas tid, även i städer i Mindre Asien. (1Pe 1:1) Petrus riktade sitt brev till sådana som hade levt liv som ”präglades av ... ohämmade begär, drickande, vilda fester, fylleslag och avskyvärd avgudadyrkan” innan de blev kristna. (1Pe 4:3, 4) Och Paulus nämnde ”vilda fester” bland ”köttets gärningar” och tillade att de som håller på med sådant ”inte [ska] ärva Guds rike”. (Gal 5:19–21) I verser där uttrycket ”vilda fester” förekommer räknar Paulus och Petrus även upp sådant som supande, omoraliskt sex, orenhet, sexuell omoral, skamlöst uppförande och ohämmade begär.

skamlöst uppförande: Här används pluralformen av det grekiska ordet asẹlgeia. Detta grekiska ord avser handlingar som är allvarliga överträdelser av Guds lagar och som återspeglar en fräck och föraktfull inställning. (Se Ordförklaringar.)

Klä er ... i Herren Jesus Kristus: Eller ”Efterlikna ... Herren Jesus Kristus egenskaper (sätt)”. Det grekiska ord som förekommer här kan användas om att ”klä sig i” något i bokstavlig bemärkelse. (Lu 15:22; Apg 12:21) I den här versen används det bildligt om att anta egenskaper som är kännetecknande för någon. Samma grekiska ord används i Kol 3:10, 12 och översätts då med ”klä på er” och ”klä er i”. Paulus uppmaning i Rom 13:14 innebär att de kristna ska följa Jesus noga och bildligt talat klä sig i hans exempel och inställning. De ska med andra ord anstränga sig för att vara Kristuslika.